(AR15) M16

Den hårda miljön orsakade många eldavbrott om inte vapnet ständigt gjordes rent.
 
Utvecklingen och den slutliga beställningen av AR15 systemet var lång och allt ifrån problemfritt. Det tog lång tid innan vapensystemet tog emot av armen och genomgick åratal av tester och genomgick en rad förbättringar under tiden. Med facit i hand har det visat sig att trots de många problem i början så var det i grunden ett bra vapen som nu har använts i närmare 50år och de nya versionerna används fortfarande idag.

I slutet av 50-talet genomfördes en hel del tester med olika ammunition på handelsvapen. Man kom fram till att en ny höghastighets ammunition av mindre kaliber (.22) var att föredra framför den ganska tunga och relativt dyra 7.62x55 som då användes av NATO som standard. Vid testar märkte man att en höghastighetskula av mindre kaliber gör lika eller mer skada på "mjuk" vävnad än en grövre kula. Trupper med mindre kaliber kan dessutom bära mera ammunition i strid.

Med detta i åtanke vände sig USAs arme till Armalite som var en del av Fairchild Aircraft Corp, att utveckla ett sådant vapen. Eugene Stoner som vid denna tid jobbade på Armalite konstruerade AR15 efter en av hans tidigare vapenkonstruktioner, AR10 som var 7.62mm. AR15 blev till stor del en något förminskad version av AR10an och anpassad att passa den nya kalibern som slutligen blev .223 (5.56x45mm).


AR10 7.62mm

AR15 utsattes för en rad tester som, träffsäkerheten, räckvidd och skadeverkan samt prestandan i olika väderförhållanden. De första testerna visade dock att vapnet hade en del krångel och var således inte helt tillfredsställande. Vidare tester visade att ammunitionen måste förbättras då kravet på att skjuta igenom en hjälm på 500 yards inte uppnåddes. Dessa krav sänktes senare till 450 yards som den klarade.

I samband med att Armalite bryter sig loss från Fairchild så säljer de patentet på AR15 till Colt då projektet ändå inte ser hoppfullt ut. I samband med detta hoppar flera konstruktörer från Amalite till Colt och fortsätter jobba på AR15. Kort därefter visar flera länder i Asien intresse för vapnet. Colt säljer flera exemplar redan 1960 till bland annat Australien, Burma och Singapore.

Medan tester fortsattes att göras, ställde sig armen väldigt länge negativt till vapnet. Man ansåg att vapnet var för klent och opålitligt som även många tester pekade på. ARPA (Advanced Research Projects Agency) införskaffade några egna exemplar och skickade de till Vietnam på fält test. Några månader senare när de första positiva rapporterna kommer angående testerna i Vietnam godkännes ytterligare 1000st AR15 till ARPA som omgående skickas till Saigon.

USAF var en stor pådrivande faktor till AR15 då de behövde nya vapen som skulle ersätta deras åldrade M2 karbiner. De körde en rad egna tester med vapnet och var nöjda. De blev även de första som fick leveranser av de nya M16 godkända, (M16 blev benämningen på AR15 då den beställdes).
Även NAVY SEALS införskaffade tydligen några M16 tidigt, detta då de hade egen budget att införskaffa egna vapen och köpte sina direkt från Colt. De skall ha redan 1962 införskaffat ca 140st AR15 på detta sätt.


M16 (som är i grund och botten en fabriksstämplad AR15)

AR15 fortsätter att ha flera problem med vintertesterna och armen är fortfarande negativ till systemet. En del rapporter uppgav dock att stridsgrupper utrustade med AR15 tillfogar fem gånger så stor skada på fienden som grupper utrustade med M14. 1962 kommer  dessutom ARPAs utvärdering av AR15 där den beskrivs som överlägsen M2, BAR, M1 SMG, och M1 Garand. Dessutom passade vapnet mycket bättre än kortväxt man än många de andra amerikanska vapnen. ARPA ansåg att hela ARVN (Sydvietnams arme) borde utrustas med dessa vapen omgående då det var det bästa allsidiga vapnet för den tiden. Det skulle dock dröja innan ARVN skulle få några.

1964 beslutade man att granska vapnet tillsammans med flera andra i SAWS (Small Arms Weapon Systems) som var en omfattande undersökning. Vapen som testades var 5.56 - HK33, XM16E1, CAR15, AR18, Stoner 63 samt 7.62 - M14, M14E2 och M60.

Medan frågan om vapnets lämplighet bollades fram och tillbaks föreslogs att skaffa AR15 till Air Assault (AirCav), Airborne, och Special Forces enheter där man ansåg vapnet var bäst lämpat, medan andra förband skulle fortsätta ha M14 och förstärkas med M14A1 SAW. Således anländer exempelvis 173e Airborn till Vietnam redan 1965 utrustad med XM16E1. (XM16E1 är AR15 versionen som började införskaffas av Armen och senare även USMC och har bland annat en "forward assist" som möjliggör manuell framskjutning av slutstycket vid funktionsfel). USAF fortsatte att få sina M16 under samma tid.


XM16E1, här med 30skotts magasin som börja dyka upp mot slutet av 1968.

I Juli 1965 kommer SAWS rapport på vapentesten där det framgår att 7.62 vapnen har bättre prestanda samt klart högre pålitlighet. De föreslår att inga 5.56 vapen skall införskaffas innan pålitligheten på dessa vapen åtgärdas.
Men samtidigt föreslår högsta befälet för trupperna i Vietnam Gen. William Westmorland att alla enheter i Vietnam borde utrustas med M16 då det varma klimatet och täta vegetationen inte lämpar sig för de tunga vapnen. Han kringgår dessutom senare armens ordersystem och beställer 123 000 M16 via USAF.

I mitten av 1966 godkänns nya leveranser av XM16E1, 200 000 till Armen 114 000 till Sydvietnam och ytterliggare över 90 000 till USMC. Vidare beställs även nära 3000 Colt Commandos och över 19 000 40mm XM148 granatkastare till vapnet. Colt Commando är en nerkortad version av M16 som har en liten skjutbar kolv och en kort deltaformad frontgrepp. Denna version ändras kort efter produktionsstarten och får ett runt handtag samt en annorlunda förbettrad skjutbar kolv och får senare betäckningen XM177 (USAF) samt XM177E1 när den bygger på XM16E1. Senare beställdes även en förbättrad version XM177E2 med något längre pipa som bidrog till något bättre prestanda, samt så kunde man även montera på en XM148. Den första leveransen av E2orna (510st) gick direkt till MACV-SOG. I övrigt så blev det ofta befälen som i första hand la beslag på "Commando" versionerna som kom till armen. Det gjordes även en del andra utföranden (se M655 och M653) men de var ganska sällsynta.
 
En Löjtnant med en XM177E1 "Commando" Ett Gruppbefäl med en XM177E1

I November 1966 såldes 18 000 XM16E1 till Singapur tillsammans med 2 300 M16 HBAR (understöds version med tyngre pipa och möjlighet till bandmatning). Detta blev inte uppskattad av de allierade länderna som hade trupper i Vietnam och väntade på sin tur av leveranser. Sydkorea hade blivit lovat nya vapensystem i utbyte av stridande trupper i Vietnam, dessa var fortfarande utrustade med M1 Garand vid denna tidpunkt.

Mot slutet av 1966 börjar det komma allt fler alarmerande rapporter från frontförbanden att M16 får ständiga eldavbrott. Colt skickade ner experter till Vietnam som undersökte saken på plats. Det visade sig att vapnen var grovt slitna av nedsmutsning. Detta berodde på flera saker. Den ena orsaken berodde på att USAs arme använde ett annat sorts krut till patronerna som i och för sig gav gav högre effekt men som smutsade ner vapnet mer än det var tänkt . Detta gjorde även så att vapnets eldhastighet ökade som i sin tur ledde till sämre träffsäkerhet och större slitage på vapnet.
Vidare så bidrog Vietnams djungel och träsk starkt till den onormalt höga nedsmutsningen. Dessutom så var vapnet redan från början annonserat som att det behövde väldigt lite vapenvård. På grund av det utbildade inte USAs arme soldaterna hur man vårdar vapnet alls! Colt skickade dessutom aldrig med några rengörningssätt till vapnet - för att spara in på kostnaderna, därför saknade även trupperna rengörningssätt även om de nu skulle vilja rengöra vapnet. Något som är konstigt är att man aldrig kom att tänka på allt detta tidigare då vapnet genomgick så många och omfattande tester.

När väl detta väl uppdagades skickade man snabbt ner rengörningssätt och för alla nya vapen medföljde sådan utrustning. Vidare fick trupperna nu utbildning i rengörning av vapnet.
För att motverka den höga eldhastigheten konstruerades ett tyngre slutstycke försätt dessutom med en del "bromsar" som fick ner eldhastigheten på tolererbar nivå. Senare framtogs en annan krutsort som smutsade ner mycket mindre. Det kom även en ny förbättrad flamdämpare och med en rad andra småändringar antogs vapnet officiellt som USAs standard gevär i Februari 1967 som M16A1. Det skulle på sikt byta ut alla M14 från de frontförbanden som fortfarande hade det kvar.


M16A1 började dyka upp i Vietnam från mitten av 1967.

 
M16A1 skilde sig från den tidigare M16 på en del punkter som oftast var en förbettring. Lägre eldhastighet, pålitligare, något bättre prestanda, forward assist samt reducerad knall i och med den bättre flamdämparen.
Men det fanns en fördel med M16 mot de senare modellerna. Den hade en annorlunda pipa med låg räffling som gav skottet en långsam rotation, precise så att skottet endast stabiliserades. Detta gjorde att skottet inte nådde lika långt och hade något mindre genomslag men å andra sidan gjorde den fruktansvärd skada då kulan började genast att spinna runt vid träff. Den tidiga rapporten från ARPAs utvärdering från 1964 innehöll bland annat beskrivningar av skador på fienden där kroppsdelar bokstavligen blev amputerade (slets av) vid träff.

M16 kunde utrustas med en rad olika kikarsikten som kunde monteras på M16 enkelt och snabbt, däribland även mörker förstärkande sikten med passiv eller aktiv IR.

Vidare så skickades det några hundratal ljuddämpare (HEL M4A) till Vietnam anpassade till M16. De reducerade aldrig ljudet helt tillfredsställande (ca som ett salongsgevär) och vapnets längd blev något otympligare och av den anledningen användes aldrig i någon större omfattning.

Navy Seals införskaffade även ett mindre antal M16 under namnet MARK 4 Mod 0, som var specialgjorda för att användas av dykare och testade ner till 200feet.

Trots tidiga begäran från trupperna i Vietnam på ett magasin med fler skott en det standard på 20skott dröjde det fram till slutet av 1968 början av 1969 innan det började dyka upp i större antal. Det gjordes en del försök av olika magasin 25, 35, 40och 50 skotts tidigare men inget var särskilt funktionsdugligt eller uppskattat.
 

   

Ljuddämpare användes ganska sällsynt och endast vid vissa förband som SEALS eller LRRPs.
 
   
Här används ett ovanligt magasin som liknar det bananformade från Ak47an.
 		 Slutligen utrustades även ARVN med M16A1 som passade den kortväxte vietnamesen bättre än de tidigare större amerikanska vapnen.
Alla AR versioner kunde utrustas med olika sikten och nattkikare. Träffsäkerheten på M16 försämrades kraftigt vid hög eldhastighet, men var något positivt i närstrid. Här har ARVN soldaten extra magasin i hjälmen.
 
Den ogästvänliga miljön tärde hårt på utrustningen och soldaterna blev tvungna att se över sitt vapen ofta.
 

USGI skjuter med M16A1 Efter att de tidigare felen åtgärdades blev M16A1 ett ganska pålitligt vapen.