|
Scheles dagboksanteckningar Datum 5/6-44 Som feldtwebel förlänades jag kommandot över en löst sammansatt kampgrupp i en lugnare sektor vid den franska nordkusten. Mina soldater var en brokig samling. En del var gamla veteraner som omgrupperat till detta område från östfronten för att vila upp sig, andra var för mig nya ansikten som nyligen rekryterats. Min kommendering innebar ansvar över en sektor en bit ifrån kusten. Vi skulle här utgöra en del i djupförsvaret av kustlinjen. I sektorn fanns även en by, Fassell, med fransmän som vi hade ansvar att skydda och upprätthålla ordningen i. Mina order lade särskilt stor vikt vid en fabrik som producerade komponenter till nya vapensystem, och som var av undermålig kvalitet. Huruvida den usla kvaliteten berodde på det franska folkmaterialet eller på medvetet sabotage visste man inte, men det skulle vi snart få reda på. Till mitt förfogande hade jag ett artilleribatteri bestående av en Nebelwerfer 42, ett luftvärnsbatteri med en 37 mm tvillingkanon av fransk fabrikat, samt en tung MG 34. Luftvärnet betjänades av fyra man ledda av den härdade veteranen Wittmann, en Obergefreiter från fallskirmsjäger. Artilleriet betjänades även det av fyra man, varav två från SS, ledda av rottenführer Riedel. Båda grupperna fick även utgöra ett närskydd för vapnen. Övrig personal delade jag upp i ytterligare två grupper, Gefreiter Langstedt hade hand om MG-gruppen där skytt och laddare ingick, och resterande fyra man placerades i en einsatsgrupp som med kort varsel kunde rycka ut. Vi inrättade oss i ett bekvämt utkikstorn som överblickade det intilliggande fältet och bron som ledde till Fassell och stuvade undan vår materiell i källaren. Sedan placerade vi ut de tunga vapnen intill fältet. Två personer ur einsatsgrupp fick även upprätta en vägpostering och dra förbindelse till kommandoplatsen med hjälp av fälttelefon. Redan den första dagen visade det sig emellertid att min kommendering inte skulle bli så friktionsfri som jag hade hoppats. Strax efter att posteringen placerats ut anlände en oväntad gäst, en officer från Gestapo, Maximillian X. Han hade visserligen samma rang som jag, men jag förstod genast på hans beteende att han skulle innebära problem. Han började besvära mannarna med luriga frågor om deras inställning till det totala kriget och Rikets ledning, och han försökte även sänka min auktoritet hos mannarna genom att ifrågasätta mitt befäl. När jag hade posterat ut mannarna och trimmade in rutinerna kom en stabsbil körande på skogsvägen. Den stannade på fältet utanför kommandoplatsen och ut hoppade en livlig figur i officersmössa. Det visade sig vara den nye kommendanten för området som min sektor löd under, hauptman Baumfeldt. Jag kallade genast samman min kampgrupp och ställde upp alla utom dem som var oumbärliga som vaktposter. Hauptmannen talade om att en fransk motståndscell avslöjats i staden Volgues i närheten och att det fanns klara indicier på att det även fanns förgreningar här, i Fassell. Vi fick vidare order om att placera ut artilleribatteriet så att det kunde verka mot kusten och luftvärnet på en höjd så att det även skulle kunna verka över intilliggande fält på andra sidan Fassell. Som om det inte var nog beordrades jag att förse Maximillian med ”den hjälp han kunde behöva”, bland annat eskort på hans utflykter till Fassell, en order som uppenbart fick Maximillian att mysa och snegla arrogant åt mitt håll. Vidare skulle mitt förband upprätta en förläggning invid fältkanten. Maximillian passade även på att visa upp plakat som han ville att vi skulle sätta upp i byn. Det var olika affischer från propagandaministeriet som riktade sig till fransmännen och uppmanade dem att göra genensam sak med Riket i kampen mot bolsjevismen. Hauptmannen verkade nöjd med detta. Det var mycket att göra. Så fort hauptmannen hade åkt började vi förflytta de tunga vapnen. Det hela visade sig dock inte vara så lätt. Maximillian krävde samtidigt att mina män skulle upprätta avspärrningar så att han kunde internera eventuella subversiva element som han lyckades gripa. Och det räckte inte med en sådan plats, det skulle vara två! Efter mycket om och men lyckades vi förflytta artilleriet till en undanskymd plats där det hade bra verkansmöjligheter och maskerade det med maskeringsnät. Luftvärnet placerade vi på en höjd. Det var väl synligt där det stod, men det fanns ingen annan möjlighet att placera det så att det kunde verka över båda fälten, som trots allt låg en bit ifrån varandra. Vårt arbete avbröts dock hela tiden av att civilbefolkningen rörde sig i området. Vi var mycket misstänksamma när vi såg en och annan fransman stryka förbi i skogen och tog alltid in dem för förhör eller kollade åtminstone deras papper. Telefonen i mitt stabsrum ringde också titt som tätt när vaktposten undrade vad de skulle göra med folk som ville passera vårt grupperingsområde, och även om Langstedt hjälpte till på kommandoplatsen var det mycket jobb. Även Maximillian verkade få mycket att göra. Båda hans interneringsplatser fylldes snart med fransmän som väntade på förhör, och själv satt han och grubblade över sina dokument eller stämplade febrilt. Soldaternas krigströtthet och vissa fall krigspsykos gjorde sig också gällande. En SS stürmmann, en i vanliga fall pålitlig karl, lade inte ens märke till när framsmän som han var satt att vakta helt sonika klev över taggtråden och promenerade ut i skogen. Som tur var schutze Bückdich alert och sprang efter rymlingarna. Det dröjde inte länge förrän han kunde släpa dem tillbaka till den väntande Maximillian. Framåt kvällningen lyckades vårt luftvärn skjuta ner ett fientligt attackplan och strax därefter inkom vår rekognosceringstrupp med en nedskjuten pilot. Maximillian var helt utom sig och började genast förhöra fången. Jag lyckades uppfatta att omfattande luftförberedelser pågår i England, men innan Maximillian hann få ut mer kom en överordnad från Gestapo och transporterade bort fången till en central underrättelseplats.
En av våra soldater som var på vaktrunda i byn rapporterade
om att våra affischer hade blivit nedrivna och ersatta med budskap
som hetsade mot Riket, undertecknade av La Resistance. Jag satte
genast ihop en insatsgrupp som under Riedels ledning och Maximillians
överinseende skickades att reda upp situationen. När de återvände
hade Maximillian ännu mer förhörsarbete att göra. Men efter vad
jag lyckades få ut av honom verkade det som att han var nöjd över
resultatet av sitt arbete. Det var bra för oss för att han verkade
sluta besvära både mig och de övriga under mitt befäl. Kanske
skulle han till och med bli nyttig i mina ambitioner, det var värt
att hålla ett öga på.
När mörkret hade lagt sig inträdde ett bedrägligt lugn över
byn och den intilliggande skogen. Jag misstänkte oråd och tog med
mig en grupp om tre man för att rekognoscera i byn. Strax utanför
Renés kafé hörde vi att en grupp människor närmade sig längs
bygatan och vi gömde oss bland husen. Om jag hade turen med mig
skulle detta kunna bli det riddarkors och den biljett till ett
skrivbord i Berlin jag behövde. Det var svårt att avgöra hur många
de var i mörkret, kanske 10 stycken, och i ett lämpligt läge
beordrade jag ”Halt!” med gäll röst och i Rikets namn. Alla
stannade till och vi började undersöka dem ifall de hade några
vapen. Jag själv valde ut en särskilt misstänkt person, en högrest
man med lång rock och hatt. Och mycket riktigt! Under rocken gömde
han en amerikansk k-pist! Jag ropade en varning till de övriga
mannarna och en våldsam eldstrid utbröt. Några av fransmännen
kastade sig åt sidan där de hade slängt ifrån sig sina vapen i mörkret
när de stoppades, medan andra blev nedmejade av våra vapen. Själv
lyckades jag oskadliggöra tre fiender med min Schmeiser
innan en förlupen kula gjorde att jag tappade medvetandet. När jag
åter kom till sans och en sanitëte
hade förbundit mig visade det sig att de överlevande fransmännen
hade hunnit undkomma vår alltför lilla grupp. Vi bestämde oss att invänta morgonen innan vi genomförde en vedergällningsaktion mot byn. Natten förflöt lugnt och vi hade det mycket bekvämt i vårt tält med en kamin som både värmde och som vi kunde laga kvällsmat på. Datum 6/6-44 På morgonen omgrupperade vi genast vårt artilleribatteri eftersom vi anade att sabotörer från byn hade lagt märke till det under sina utflykter i skogen. Just som vi var klara fick vi åter besök av hauptman Baumfeldt. Han hade oroande nyheter. En brittisk kommandogrupp hade blivit landsatt under natten med glidflygplan och det fanns tecken som tydde på att den engelska invasionen var nära förestående. Under förmiddagen fick vi rycka ut flera gånger, ena gången hade en elledning saboterats, en annan gång försökte sabotörer angripa vårt luftvärn.
Kl. 11.15 fick vi order om att ge spärreld med Nebelwerfer
mot stranden. Jag placerade ut närskyddet och vi avfyrade hela tio
salvor innan vi drog oss tillbaka mot kommandoplatsen, där jag hade
placerat MG:n längst upp i tornet. Vi hade knappt hunnit tillbaka
innan utkiken rapporterade aktivitet vid bron som ledde mot Fassell.
Jag skickade grupp Wittmann, förstärkt med en man, att spärra av vår
sida av bron, samtidigt som jag skickade en grupp att förstärka
vaktposten vid de tunga vapnen. Uppe vid luftvärnet kunde vi redan höra
knallar från handeldvapen. Våra styrkor var dock kraftigt underlägsna
angriparna, som förutom av brittiska specialtrupper även hade
understöd av en paramilitär fransk styrka. Trots att männen slogs
tappert trängdes de allt mer tillbaka och våra tunga vapens öde var
snart beseglat. Det var bara tack vare den tunga kulsprutan som vi
kunde bita oss fast vid kommandoposten, och fienden drog sig efter en
stund tillbaka.
Stämningen i lägret var på botten. Vår styrka hade lidit svåra
förluster genom det överrumplande anfallet och trots att en del
kunde återgå till aktiv tjänst efter besök på lasarettet var
moralen skakad i grunden. Vi övervägde vad vi skulle göra nu. Vi bestämde oss för att straffa byns invånare för att de hade hjälpt den fientliga truppen. Vi formerade oss och andan hos trupperna kom sakta tillbaka. Även Maximillian tyckte det var en utmärkt idé att tåga mot byn. Men väl framme kom nästa överraskning. Amerikanska trupper försökte nå byn från andra sidan. En strid utbröt där ingen kunde göra några avgörande terrängvinster eftersom en öppen yta utan skydd skiljde båda sidor från varandra. Efter en fick amerikanarna fotfäste i fabriken där de placerade en prickskytt som gjorde alla försök att storma byggnaden fruktlösa, samtidigt som vi kunde gå i ställning vid Renés kafé där vi positionerade kulsprutergruppen. Striden böljade så fram och tillbaka en stund. När våra förluster började öka bestämde vi oss för att omgruppera för att försöka oss på en ny anfallsriktning. Tillbaka vid kommandoplatsen upptäckte vi att Maximillian, som hela tiden befunnit sig i bakgrunden, saknades. Vid en snabb förfrågan visade det sig att en av soldaterna hade sett hur Maximillian drabbades av panik under skottväxlingen och försökte beordra en SS-man att täcka honom medan han själv tog till flykten. Enligt vittnet hade SS-mannen gått med på det, men när Maximillian vänt striden ryggen hade SS-mannen kallblodigt skjutit honom under det att han ropade ”Förrädare!”. Jag bedömde att det inte var meningsfullt att rota i ärendet vidare utan beordrade en ny framstöt. Innan vi hann komma iväg kom dock en patrull tillbaka och med sig hade de ett högt amerikanskt befäl som gick med armarna i vädret. Amerikanerna ville förhandla! Jag tog genast chansen och kom överens med den amerikanske kaptenen om att han skulle underteckna en rapport som jag skulle kunna skicka till Berlin om att vi under mitt ledarskap hade besegrat amerikanerna och kastat ut dem ur vår sektor. I själva verket fick amerikanerna fri passage in i grannsektorn som inte jag ansvarade över. Vi hade nu kontroll över två fält där amerikanerna tidigare landsatt soldater och utrustning, men ett fält var kvar i min sektor där de ännu kunde få förstärkningar. Och det visade sig även att de resterande amerikanske trupperna tog sin tillflykt där och inte alls retirerat till grannsektorn. Vi var tvungna att inta fältet. Efter den senaste tidens händelseutveckling var stämningen mycket hög hos manskapet, ja, nästan fanatisk. Innan vi påbörjade framryckningen bestämde vi oss att mjuka upp försvaret. Våra ingenjörer lagade provisoriskt några av avfyrningsrören på Neberwerfern och vi avfyrade de sista raketer vi hade i lager. Man kunde se blodtörsten i soldaternas ögon när de betraktade raketernas rykande bana på sin väg mot amerikanarnas grupperingsområde. Vi stormade fältet från tre håll, och trängde sakta ihop amerikanerna i mitten, där de förskansade sig i några värn. Men även om vår kulspruteskytt gjorde ett utmärkt jobb från en bra position som han hittade lyckades vi inte komma framåt mer än mycket långsamt och till ett mycket ett högt pris i stupade och sårade. Både amerikanerna och våra trupper använde rök för att skyla våra omsvepningar, men efter en utdragen strid var vi tvungna att avblåsa vidare framstötar och konsolidera terrängen. Trots allt lyckades vi inta en större del av fältet och de allierade kunde bara ta emot förstärkningar i mycket knappt antal. Under en av de sista omsvepningarna blev jag emellertid allvarligt sårad i halsen och hospitaliserades. Kommandot över kampgruppen övertogs av rottenführer Riedel, som hade avancerat i rang till untersharführer. Enligt uppgift ledde han ännu ett eldöverfall mot stranden med Nebelwerfern som han lyckades skrapa fram ammunition, jag vet inte hur, varefter han försvarade sina positioner med stor beslutsamhet och fanatism till siste man. Komentar:
|