101 Airborne, krigsrapport Op.Overlord.

Dagen var inne, dagen som vi väntat så länge på. Enligt våran underättelsetjänst så skulle den bakre tyska fronten vara svag.
Våra mål var först och främsta att slå ut alla tunga vapen och AA-batterier, sedan säkra området och kämpa ner kvarvarnade fiender. Artilleriet skulle ge våra kamrater på stränderna en hårt välkomnade och därför var det hög prioritet att slå ut dessa. För att vi överhuvudtaget skulle få mer män ifrån luften så måste det ack så effektiva korthållsluftvärnet slås ut.

Vi var bra tränade, och moralen var hög, men till en början stötte vi ändå på problem.

När vi väl hade hittat varandra efter hoppet och formerat oss så marscherade vi raskt till fabriken i Fassel som hölls av våra allierade som dessutom upprätthöll ett fältsjukhus där. Efter att vi mött upp med våra allierade så planerade vi en enkel anfallsstrategi. En snipergrupp skickades ut i förväg att i en omkring-gående rörelse närma sig fienden. Medan vi gav dem tid att finna sin skjutposition så kom vi överens med våra allierade, de Franska motståndsmännen skulle gå på vänsterflanken, medan våra Brittiska vänner skulle ta högerflanken.Vi skulle gå rakt på, eftersom vi hade fler gevär än våra allierade, som mest hade k-pistar för närstrid.

Planen var att vi skulle dra på oss elden, och Tyskarnas uppmärksamhet. Detta lyckades över förväntan, vi fastnade i vårat anfall, och splittrades upp i stridens kaos. Tyskarna bet ifrån rejält, och trots att vi nerkämpade en del av dem, led vi så stora förluster att vi var tvungna att avbryta anfallet och ge båda sidorna tid att dra tillbaka sina sårade. (Detta visade sig vara impopulärt av våra allierade som hade lyckats tagit sig väldigt nära fiendens position och precis skulle gå in i närstrid när eldupphöret utlystes.)

  Väl tillbaka, mer samlade och med sjukvårdare och en läkare som såg till våra sårade kamrater, var vi inte förvånade när vi hörde varför det hade gått som det hade…
Tyska Fallskärmsjägare, elitsoldater -  hade stationeras vid vårat anfallsmål, kanske för att ge dem en stunds vila ifrån Östfronten? Hur som helst var de mer än värdiga motståndare, och vi förstod att det inte skulle gå så lätt som vi först hade blivit lurade att tro.

En bakre bas måste upprättas, utifall att vi måste ge upp våran position, vi skickade ut våra ingenjörer med några av våra allierade med lokalkännedom, under tiden som vi anordnade kringförsvar runt fabriken.

Mycket riktigt blev vi snart anfallna, vi höll dem dock stången.

Efter att vi blev flera då våra vänner hade återvänt, slog vi tillbaka i ett mindre motanfall.

Så rasade strider fram och åter, vi hade blivit informerade via kodad radiosignal om våra förstärkningar ifrån 82:a, och var deras landningsområde låg.

Efter att vi blivit kontaktade av en Tysk officer, som tydligen pratade något om att erbjuda oss kapitulation – sa vi saker som ”Nuts!” , och ” – I am sorry, but we have not the faciletives too accept your surrender at this time.”.
Om det var språkbarriären som gjorde att vi missförstod varandra vet jag inte, det kan ju vara det att de ville ha sin flagga tillbaka som några fräcka motståndsmän tydligen hade varit framme och knyckt av dem?

  Hursomhelst, det var tid att säkra landningsplatsen för våra vänner i 82:a. Vi marscherade iväg, och irrade nervöst lite disorienterade tills vi tillslut nådde vårat mål: Ett öppet fält omgivet av skog, med en höjd på som vi måste försvara för att kunna ge våra vänner en säker ladningszon.

Själv stod jag i samspråk med en representant av ”Red Devils” med min adjutant vid min sida, under tiden som våran huvudgrupp tog höjden och lade upp vårat försvar. Vi stod som bäst och pratade hur vi skulle dela upp försvaret. 2 grupper, en här – och den andra kanske..  ” – Husch! Jag hörde något..  – Några som kommer..  Tysakr?

Nu slumpade det sig så att vi hörde det omisskännliga ljudet av annalkade fiendetrupper. Vi slängde oss först ner alla 3 bakom samma sten, men kom på att det kanske inte var någon bra ide´.. Jag stannade kvar bakom stenen, medan mina kamrater tog och flankerade mig. Vi höll oss lågt, tysta, stilla och väntade…
Tyskarna var nu mycket nära, och jag förstod så mycket av dem att de också var lite disorinterade. Jag såg en av dem utan att han såg mig, och när de upptäckte våra vänner på andra sidan fältet så brakade helvetet löst…

Många sekunder senare så var alla Tyskar döda*, och vi hade dragit på oss nya skador i korselden.

(*Vi förhörde dem, och de var mycket paranoida och trodde att de var förrådda, att de måste ha någon som på något sätt avslöjat dem eftersom de gick i vårat ”bakhåll”. Vad man kanske inte berättar för sina barn-barn var vad vi gjorde sen, vi knivade dem för att vara säker på at de inte skulle vara ett hot för oss, det var ett gemensamt beslut, jag står för det i krigsrätt – för många liv stod på spel. Men det är inte något jag tar lätt på.)

Nu visste övriga Tyskar var vi var, och efter sporadisk eldgivning i duell med våra allierade så dröjde det inte länge innan vi utsattes för MG eld på våran upphöjda position.

Anfall på anfall följde, granaterna regnade över oss och vi led förluster. Men med flygmotorernas ljud i fjärran visste vi att luften snart skulle fyllas av C-47 Dakotaplan och runda fallskärmar. Tyskarna stred tappert, men snart var slutet nära.

Mycket senare än vi hade räknat med kunde anfallet nu fortgå på de tyska vapnen.

Efter att ha genomsökt övergivna läger och byggnader var vi flyende hack i häl.

Vi lyckades slå ut en dubbelpipig AA-pjäs, men vi fick några av våra grabbar slitna i stycken av splittret ifrån fiendens grovkalibriga raketpjäser.

MG elden viner runt våra huvuden och vi anfaller på bred linje och håller oss så lågt vi bara kan. Jag kommer precis upp i sidan på en av Falskärmsjägarnas skarpskyttar och lägger an med min M1 Garand, hinner bara få av ett eller två skott som så klart missar när jag själv tar en kula i överarmen ifrån ett annat håll. En Fransk motståndsman kommer upp till mig, tar upp mitt gevär och skjuter två fiender innan han förbinder mig med mitt förband.

Striden rasar vidare och till slut är även raketpjäsen sprängd.

Slutligen går på bred linje för att jaga ut de sista Tyskarna, den sista överlevande hittas och tas till fånga. Med stor tillfredställelse sänker vi våra gevär och sätter oss ner vid den utslagna luftvärnspjäsen för att ta en välbehövd rast. Lucky Strike cigaretter tänds och leenden formas i våra trötta ansikten.

Det är över.

För den här gången.

Sergeant F. Jackson
101 Airborne
503 Bravo company
US ARMY