Siegfriedlinjen

Västfronten hösten 1944.

Hürtgenskogen är belägen i en ojämn terräng mellan Aachen och floden Ruhr. Den täta skogen har ett par genomgående vägar och leder samt brandgator; fordonstrafiken är begränsad. På hösten och tidig vinter 1944 var vädret kyligt och blött, vilket ofta hindrade flygunderstöd. Markförhållandena varierade mellan blöt till snötäckt.

De tyska försvarsstyrkorna hade förberett området med bunkrar, minfält, taggtråd och försåtsmineringar gömda under snön. Det var också ett antal större bunkrar tillhörande försvarsverket Siegfridlinjen vilket var knutpunkten för motståndet. Den täta skogen tillät infiltration och flankeringar och det var många gånger svårt att etablera en frontlinje eller att säkra områden från fientliga styrkor. Det ringa antalet stigar och gläntor tillät de tyska försvararna att förbereda kulsprutor, granatkastare och artilleripjäser för att maximera deras effekt. Frånsett det dåliga vädret så bidrog den svåra terrängen till att hindra allierat flygunderstöd. Det var helt enkelt mycket svårt att upptäcka trupper på marken.

Det numerära amerikanska övertaget 5:1 räknat i pansar, fordon och flygunderstöd blev starkt reducerat av vädret och terrängen. I skogen kunde relativt små och välförberedda styrkor tillfoga mycket stora skador. När de amerikanska divisionerna led förluster ersattes frontsoldaterna av oerfarna trupper vilket gav tyskarna ännu en fördel.

I detta scenario håller tyska trupper ett bunkersystem vid fronten. De anfalls av amerikanska spaningstrupper följda av en stötstyrka.  Trots tidiga framgångar för de allierade lyckas några av försvararna förskansa sig i bunkern och lyckas stå emot flera anfall.

Amerikanerna väljer att isolera bunkern och fortsätter framstöten med nya förstärkningar. de besätta flera värn och bunkrar. Men innan de hinner samla sig och få fler trupper till området där de börjar bryta igenom går tyskarna till motangrepp. När dagen är till ända har ställningarna nästan återställts till där de började på morgonen.